En kvinna berättar på DailySpark om hur hon under decennier gick upp i vikt trots ständiga bantningskurer, till sist gav upp och ”bosatte sig” i sängen, som hon knappt orkade ta sig ur. Som mest vägde hon drygt 200 kg.

En vacker dag fick hon en aha-upplevelse, förändrade hela sitt liv och började gå ner i vikt genom att röra på sig och äta bättre. Efter fem år har hon gått ner 65 kg, och hon lyckades verkligen vända trenden.

Vad var det som hände?

My exact ”A-Ha moment” came when I was looking on the internet for a picture of someone so big they couldn’t get out of bed or walk to motivate me not to get that bad. It was then I realized I was that bad. I was that person.

Trots att hon alltså under decennier hade försökt att gå ner i vikt hade hon inte lyckats. Men när hon insåg hur illa det var, fick hon en mycket starkare vilja och motivation till att förändra sig – och det var det som behövdes.

Har du mål som du sätter upp år efter år, men aldrig uppnår? Jag har flera gånger bestämt mig för att gå ner i vikt – men eftersom det ”bara” handlar om 7 kg och inte är något omedelbart hot mot min hälsa – har jag hittills inte satsat helhjärtat och misslyckats varje gång.

Ett annat exempel är när jag för ett antal år sedan hade så gott som inga besparingar alls, utan levde ”ur hand i mun”, som man säger. Jag hade en bra lön som jag ibland la undan några tusenlappar av på ett sparkonto. Men nästan alltid tog pengarna slut och jag var tvungen att ta ut sparpengarna igen. Jag lyckades inte disciplinera mig att spara.

Men när hela min lön en dag försvann i ett kortbedrägeri samma dag som den betalades ut, fick jag en aha-upplevelse. Jag var otroligt sårbar som inte hade några sparpengar. Från den dagen började jag spendera mindre och spara med en osannolik disciplin.

Idag är det självklart för mig att lägga undan pengar varje månad, och sparkontot växer hela tiden, men jag är väldigt tacksam för min aha-upplevelse. Det var vändpunkten för min ekonomi. (Och som tur var är även min fru sparsam!)

När man ser på Lyxfällan, verkar alla deltagare under inspelningens gång nå en vändpunkt där de går från att inte riktigt inse problemet till att kavla upp skjortärmarna, spotta i nävarna och bita i det sura äpplet.

Känner du igen dig? Tror du att vi alla måste få dessa aha-upplevelser ibland, eller är det bara ett tecken på dålig disciplin?