I Dagens Industri kan vi läsa om 82-årige Reimar Westerlind som tillträder som vd för ett ganska stort företag. Reportern ställer frågan ”Om du någonsin slutar, vad skall du göra då?”

Jag är ju bara 82 år gammal så jag har inte hunnit tänka på det, men jag kanske skulle spela mer fiol och lyssna på all musik jag inte hunnit lyssna på. Så skulle jag spendera mycket tid med mina barnbarn, de ger mig så mycket.

Det låter härligt! Jag vill också vara 82 år, pigg och frisk och ha en sysselsättning som jag trivs så mycket med att jag inte vill sluta.

Psykologen Jay-Harris Lucas gick i pension när han var 59, men efter bara ett halvår längtade han tillbaka till jobbet:

Despite years of planning and introspection, I had overestimated my need to retire and play and I had underestimated my need to be significant.

På bloggen 48 Days berättar Dan Miller om en 81-åring som nu jobbar igen, men som tidigare gick i pension när han var 63. Han tyckte att de fyra år han var pensionär var de värsta i hans liv. Därför gick han tillbaka till sitt företag och avbröt pensionen.

Jag har tidigare skrivit om att vår pensionsålder är väldigt låg, historiskt sett. När allmän folkpension infördes i Sverige var medellivslängden 55 år, idag är den 81. Istället för att höja pensionsåldern har vi sänkt den!

På 1850-talet jobbade fortfarande nästan 80% av alla män över 65 år i USA, men idag är siffran under 20% — trots att vi både lever längre och har bättre hälsa än någonsin. (Källa: Economic History of Retirement in the United States)

Jag har många decennier kvar tills det är dags för mig att gå i pension (förhoppningsvis), men jag inbillar mig i alla fall att jag kommer vilja göra nytta i någon form så länge jag kan. Självklart kommer jag ta hänsyn till min hälsa, tid med barnbarnen och annat, men jag tror också att vi mår bäst när vi får vara till nytta för andra.

Vad tror du?